| Høgskolen i Vestfold : Biblioteket : Skriftserien | Avdeling for lærerutdanning | |
|
Einar Berggraf Jacobsen (red): "Forskningsdagene '01" ved Høgskolen i Vestfold |
Copyright © 2001 forfatterne / Høgskolen i Vestfold |
|
|
<< Forrige side - Forside - Innhold - Neste side >> Göran
Hägg Som recensent av läroböcker i Aftonbladet, som är en kvällstidning i Stockholm (om än norskägd), Skandinaviens största dagstidning, har Göran Hägg en unik erfarenhet. Han har läst alla (nästan) svenska läroböcker. Han har hållit på sedan 1987. Här vill han med några våldsamma generaliseringar sammanfatta sina intryck från de här 14 åren ämne för ämne samt därpå tala om vad han anser vara viktigt för en god lärobok. Innhold: [ Innhold - Toppen av siden ] 1. Intryck av den svenska läroboken Den svenska skolboken har på senare år blivit mycket bättre även som kulturförmedlare i mer specifik mening. Men den är långtifrån så bra som den skulle kunna bli. Efter en fruktansvärd bottenperiod på 70-talet har man repat sig kraftigt inom några områden som man alltid varit bra på, medan återhämtningen varit svagare där man alltid varit svag och uteblivit i de ämnen som haft motvind i massmedierna. I särklass bäst är läroböckerna i främmande språk, särskilt engelska. Sakfel eller språkfel förekommer aldrig. Efter de bisarra övningarna i "direktmetoden" i slutet på 60-talet har man återgått till en mycket effektiv språkpedagogik. Några imponerande kulturdokument är böckerna inte, men de försöker ändå dessutom ge lite kultur, historia och geografi från länderna i fråga - mer och bättre än i de ämnen som egentligen har ansvar för sånt! Ofta, åtminstone i de nyare böckerna, förekommer till och med litterära smakprov och lästips. Texterna är numera mindre politiserade än i andra ämnen. "Landet där korvgubbarna har Oxford-accent." Även om jag som nästan sifferblind har svårt att bedöma saken verkar även böckerna i matematik oerhört effektiva. Efter "den nya matematikens" härjningar i början på 70-talet har man återgått till traditionell räkning. Och böckerna är trots sitt fasansfulla ämne förvånansvärt trevligt utförda. Visst är räkneexemplen ofta komiskt politiskt korrekta. Kvinnor stöter längst i kula. Men det skadar ju ingen. Det är lätt att förstå varför språk och matematik fått den här lyckliga positionen. Det är mätbara kunskaper. Man lärde sig inget med direktmetod och ny matematik, och det märktes. Föräldrar och arbetsgivare kan kontrollera och bedöma verksamheten i språk och matematik och klaga. Svagheterna märks fort vid internationella jämförelser. Inget ont i det. Tvärtom. Och dessutom får vi ju åtminstone i språken en hel del mjukare kunskap och kultur på köpet! Men lite egendomligt är det onekligen att våra barn blir så väl rustade för ett liv med främmande språk, men samtidig lämnas i sticket när det gäller vår egen hotade minoritets-kultur. När det gäller de ämnen som har hand om den kulturen - svenska, samhällskunskap, geografi, religion och historia - är bilden nämligen mer oklar. Svenskans, modersmålets, problem är att ingen, efter den första lästräningen, vet vad man ska ha ämnet till. Då och då skriks det efter fler veckotimmar för att råda bot på kulturdöd och språkförbistring. Ofta ger ropen resultat. Men i verkligheten tycks de flesta lärare redan dessförinnan ha haft svårt att fylla den utmätta tiden. På många högstadieskolor är ämnet i praktiken avskaffat och förblir så hur många veckotimmar det än tilldelas av generösa myndigheter. Timmarna är utfyllnad i matematiklärarens tjänst och används till rapportskrivning eller "fri läsning". Dette märks i läroböckerna. De kan innehålla vadsomhelst. De flesta, utom vissa sällan inköpta litteraturantologier, är också i praktiken oanvändbara i klassrumet, med sanslösa, tidsfyllande "fylleriövningar". Alla har fördummande "instuderingsfrågor" av den sort som effektivt vänjer eleverna av med att läsa och förstå en hel text. Det finns idag studenter som kräver idiotfrågor i förväg för att "veta vad de ska leta efter" i Iliaden eller Shakespeare! Så kallad "verklighetsanpassning" i form av läsning av tabeller och förra decenniets telefon-katalog florerar fortfarande. En klen men dock ursäkt är att svenskan i den gamla folk- och realskolan inte heller fungerade bra eller riktigt visste vad den fanns till för. Problemet med samhällskunskap är liknande, med den skillnaden att ämnet är nytt, så att det inte finns så mycket att jämföra med. Det tycks kunna innehålla vadsomhelst utom information om Sveriges statsskick, demokratins spelregler eller ekonomins grunder. Precis som i svenska, biologi, kemi och religion satsar man i sin ovisshet helst på säkra kort som alkohol, narkotika och tobak, sex och samlevnad, miljövård och brandskydd. Den som gått igenom svensk skola utan att ledsna på alkoholskador, preventivmedel och pulversläckare är antagligen obildbar. I alla ämnen, men särskilt här, borde något göras åt politiseringen. Här och var har den bytt förtecken. Men jag skickar inte mina barn till skolan för att de ska indoktrineras i årets modeåsikt. Vad ni och jag än må tycka om kärnkraft, biblioteksnedrustning eller Perus regering, så är det varken olagligt eller bevisligen ohälsosamt att tycka motsatsen. Har jag en åsikt om sånt går jag in i ett parti eller demonstrerar själv, jag utnyttjar inte andras barn för att främja mina syften! Dessutom är det äckligt att se hur samma lärobok, precis som i Orwells "1984", skrivs om av samma författare så att fjolårets bilder av det mysiga livet i Kinas folkkommuner byts ut mot en rapport om de baltiska folkens olycksöden och heroiska frihetskamp. Dessutom visar ju de senaste årens väljarbeteende bland ungdom att den kvasipolitiska mys-vänsterindoktrineringen i skolan faktisk haft motsatt effekt mot den avsedda. Indiernas heliga kor är ett faktum i geografin, men blir lätt ren fördom när de ska "diskuteras" och värderas i ämnet religion. I historien kan Moses, Jesus och Mohammed behandlas någorlunda neutralt. Men tioåringar borde inte under ledning av en föga informerad mellanstadielärare tvingas sitta och diskutera vad "du" tror är "bäst" - indianska myter, Bibelns skapelseberättelse eller den naturvetenskapliga världsbilden. (Exemplet är autentiskt.) Geografi var av någon oförklarlig anledning föremål för reformpedagogernas speciella hat. Man blir förbluffad över sina barns reaktioner vid resor i Sverige. "Ligger Göteborg häråt?" Även förhållandevis välutbildade yngre svenskar betraktar numera hemlandet som en gåtfull utmark av urskog, en grön sörja med glest mellan hamburgerbarerna. När man tittat i böckerna förstår man hur det gått till. Allt är i oordning, och fakta är sällsynta. På mellanstadiet, i årkurs 4-6, har dessutom ämnet varit blandat med naturorienteringen i de vanligaste läromedlen, så att först läser man lite om Skåne, sedan tallskogen, lite om hönsen, Stockholm, fotvård, fiske i Östersjön, könsorganen, Södermanland, älgen och så vidare. Längre fram hamnade av någon anledning puberteten i Östeuropa, mellan Rumänien och Östtyskland. All text givetvis tryfferad med de mest idiotiska instuderingsfrågor. I en salig röra sammanhållen enbart av författargruppens tidsriktiga inställning i olika massmediala modefrågor. Att döma av den genomgång av just georgrafiböcker jag gjorde i januari 2001 har det nu blivit nästan lika illa igen i geografi. Exemplen om t ex Norge är märkliga: "Norge bildades på 900-talet men redan ca 100 år senare blev det erövrat av danskarna." Men allra värst ute är faktiskt inte de humanistiska ämnena. Än mer hatad av skolbyråkraterna var naturvetenskapen - biologi, fysik, kemi. All normal vetenskaplig inriktning har försvunnit ur böckerna. En tonåring i vårt högteknologiska samhälle vet mindre om vetenskap än ett folkskolebarn på 40-talet! Betyder det att de hatade teknikernas makt minskar? [ Innhold - Toppen av siden ] 2. Viktigt för en god lärobok Vad kan man önska; det vill säga vad är en bra lärobok? Några saker är absolut grundläggande: Det som står ska vara sant. Det är givetvis inte pedagogiskt avgörande. Men utan det är resten meningslös. Sakfel bör vara förbjudna även i de ämnen där de hittills tolererats - historia, religion, naturorientering. Om något faktum är för "svårt" bör man låta bli hellre än att förenkla eller ljuga. Å andra sidan behöver man inte vara så ängsligt objektiv. Om bara fakta är rätt gör det inget om författaren har en åsikt. Barn är förvånansvärt motståndskraftiga mot åsikter och indöktrinering, så länge man inte lurar dem. Det är roligare att läsa någon som tycker något om sitt ämne. Boken bör vara så tidlös som möjligt. Det löjliga aktualitetsjäktet borde dämpas. Skolan är till för de kunskaper som står sig även om Berlin-muren faller. Skulle Clinton fortfarande vara president i USA i er dotters bok, så förstår det minsta barn faktiskt två saker: dels att det har hunnit ändras, dels att kommunen varit för snål för att köpa ny bok. Men något större rent pedagogiskt problem är det inte. Står det däremot att Mao Zedong är hela folkets älskade och humane ledare var det lika olämpligt när boken kom ut och försökte vara tidsanpassad på det sättet. Boken måste vara positiv till lärande och skola. Det låter självklart, men alltför många svenska böcker har åtminstone försökt bli populära genom en antiintellektuell attityd. Men egentligen är det tvärtom. Det är en enkel retorisk sanning att ingen kan sprida ett budskap som man själv verkar skämmas för. Se på barn som tänkande varelser! Barn är inte dummare än vi. De vet bara lite mindre. De förfärliga "instuderingsfrågorna" bör just därför förbjudas. Det är ingen ursäkt att dåliga lärare gillar dem för att de "fyller bra" och håller de små lymlarna tysta och sysselsatta. De ersätter, som sagt, inte bara förnuftig intellektuell verksamhet på lektionerna; de gör eleverna dummare, vänjer dem av med att läsa och förstå text, ta del av kulturproduktion och samhällsdebatt. Våga vara bok! Vi måste inse att vi kan aldrig tävla med kabel-TV i konsten att vara bildmässiga, flimrande och fängslande. Lärobokens roll är istället att träna in eleven i den andra sortens kommunikation - böckernas, textens, ordens - den som trots alla bilder egentligen regerar världen och ger tillgång till de verkliga styrsystemen och de djupare upplevelserna! Man måste därvid också inse att det i verkligheten, trots läroplaner och ivriga försäkringar om motsatsen från lärarna, är just läroboken som styr verksamheten. Som man har lagt upp den, så blir det också, åtminstone i värsta fall. Entusiasm och berättarglädje. Samtidigt måste man inse att det ytterst ändå är entusiasm för ämnet och berättargläjde som lyfter texten, långt mer än läsbarhetsindex och förment pedagogisk snuttifiering. Låt den tid då författarna synbarligt skämdes för sitt ämne - historia var kanske värst - äntligen vara förbi! [ Innhold - Toppen av siden ] 3. Behovet för läroboken Det finns de, åtminstone i Sverige, som hävdar att boken i allmänhet och läroboken i synnerhet har blivit onödig. För 30 år sen sa man att den skulle ersättas av TV. För 15 år sen var det persondatorn. Och idag är det internet. Men vad krävs för att klara av datorer och internet? Språkkunskaper, textvana, ordkunskap, stavnings och skrivförmåga. Kunna alfabetet på flera språk - mm, mm! Hur får man det? Genom läsning, främst av det vi kallar böcker! Sen kan böcker förstås se olika ut - alla har numera någon gång på sin väg tilll läsaren passerat en eller flera datorer. Men ytterst få går att eller bör läsas på det viset! I vilken form som helst är det i dagens samhälle hursomhelst alltmer boken, i form av alltmer sammanhängande text, vi behöver för dess egen skull, för att sakffa oss kunskap och för att bemästra nya, allt bokigare medier! Det tragikomiska är att det just i det läget blivit vanlig att påstå att vi inte alls behöver böcker för att få kunskap, ja kanske inte ens läsa! I min kommun, där ingen får egen svenskbok, kostade man hösten 97 istället på en 20-sidors annonsbilaga i DN. Den lågutbildade sparnisse som den moderata kommunledningen gjort till skolchef förklarade att böcker är föråldrade och onödiga när vi nu har internationella kontakter, E-post och internet! Det har aldrig föresvävat såna personer att exakt samma argument kunde ha använts för 50 år sen. Varför ska vi köpa böcker åt barnen när det nu finns telefon, postkontor och folkbibliotek, dit de kan gå och söka information gratis, alldeles själva? De kan ringa utlandet och börja prata utrikiska direkt utan krångliga och dyra lektioner innan! "Läroboken kan inte längre styra undervisningen", jublar skolchefen och förklarar att han ser nedskärningarna som "en utmaning, en slags revolution i lärande". För honom själv har revolutionen som synes redan inneburit att han inte behöver lära sig böja ett vanligt svensk substantiv korrekt. (Det heter givetvis "ett slags".) Att den sortens människor hatar böcker och läsning är klart. Det lustiga är att vi låter dem styra våra barns utbildning. Vad vi behöver i dagens och framtidens kunskaps- och informationssamhälle är just de kunskaper och färdigheter som av tradition varit bokliga. Retorik och kummunikations-förmåga - visst. Vi pratar mer än nånsin med varandra. Men i lika hög grad språk som skriftlig färdighet. Och språk som passiv lyssnarförmåga. (Passiv språkfärdighet undervärderad!!) Och läsförmåga. Vi läser mer än nånsin och tystare och fortare än nånsin. Fler böcker skrivs, säljs och läses än någonsin i i-världen. Vilken vara är det folk mest köper över internet? Böcker! Mer och mer arbete sker efter skriven instruktion. På skärm eller annorledes. Vad står på skärmarna - text, text, text! Vi lämnar inte Gutenberg-galaxen, vi går in i dess Big Bang-fas! Vad behövs? Bokvana och läsfärdigheter. Helst så många ord på det egna språket som möjligt, och därtill så många främmande vi orkar med. Därtill sammanhang i rummet, tiden och tanken - historia, kulturgeografi, kulturhistoria, idéhistoria, filosofi o vetenskapsteori. För mig är det självklart att läroboken är den viktigaste av alla kulturföreteelser, den bok som ska leda till alla andra, "riktiga" böcker, den första bok som alla läser och, tyvärr, också den sista bok som många läser. [ Innhold - Toppen av siden ] |
| Høgskolen i Vestfold : Biblioteket : Skriftserien | Avdeling for lærerutdanning | |
|
|
||